Svarslös

I många år har jag föreslagit att man ska starta en eller två nationella enheter som tar emot patienter med allvarligt självskadebeteende. De patienter som idag skickas till rättspsyk på grund av sitt självskadebeteende, skulle i stället skickas till en sådan specialistenhet, och alla patienter med självskadebeteende som redan vårdas på rättspsyk skulle omedelbart flyttas dit. 

Personaltätheten skulle vara hög, sannolikt en personal per patient i snitt. Ingen skulle anställas som inte uttryckligen önskade arbeta med självskadebeteende. Här skulle landets spetskompetens inom självskadebeteende, ätstörningar och missbruk samlas. Uppdraget för specialistkliniken skulle vara tvådelat: dels att vårda de patienter med självskadebeteende som allmänpsykiatrin inte klara av att hjälpa, och dels att utbilda personalen i allmänpsykiatrin så att de på sikt själva skulle kunna vårda även patienter med självskadebeteende. Det uttalade syftet vore att successivt kunna minska platsantalet på specialistkliniken under årens lopp, i takt med att hemlandstingens kompetens ökade. Ju färre patienter med självskadebeteende som felbehandlas och blir slutenvårdsberoende, desto färre patienter kommer kräva specialistvård på den nationella enheten. Förhoppningsvis kan enheten efter tio år ha endast en handfull platser för mycket komplicerade fall, och i övrigt bedriva en konsulterande verksamhet med huvudsakligt uppdrag att stödja landets alla landsting.

Jag inser att mitt förslag skulle kosta pengar. Hur mycket vet jag inte, men jag vet att vård på rättspsyk sannerligen inte är någon gratishistoria det heller. Eller för den delen, vård på en allmänpsykiatrisk avdelning år ut och år in, när inga framsteg görs och patienten blir allt sjukare. Och även om jag vet att så är fallet, önskar jag att pengar inte ska ha utslagsröst i beslut som rör hälsa och välbefinnande.

Jag inser också att det finns andra problem: hur hittar man personalen, var i landet skulle enheten ligga, hur kan man vårda de här patienterna tillsammans och hur skapar man en specialistenhet när specialistkunskapen är knaper? Men trots allt är detta det bästa förslag jag lyckas komma upp med. När alternativet är rättspsyk känns det trots allt inte så illa.

Det underliga är att jag aldrig fått någon egentlig respons på mitt förslag. Jag har presenterat det för både en och flera politiker, nu senast för det nationella självskadeprojektets samordnare, men utan svar. Det får mig självklart att undra. Är min tanke verkligen så världsfrånvänd att den inte ens går att bemöta? När jag föreslog att detta kunde vara en åtgärd inom det nationella självskadeprojektet fick jag svaret att det tyvärr inte var möjligt. Det nationella självskadeprojektet skulle arbeta med kunskapsutveckling. Därför är det med stor frustration som jag återigen läser den överenskommelse som sätter ramarna för arbetet i det nationella självskadeprojektet. Läsförståelse brukar inte vara min svaga sida, men här är det uppenbart något jag missar. Kan någon förklara, vad är det jag inte förstår? 

"Syftet med överenskommelsen är att utveckla och samordna kunskap kring unga med risk för, eller med allvarliga självskadebeteenden. [...] I och med överenskommelsen ges stöd att tillskapa ett antal verksamheter med specialkunskap för att ta hand om unga med självskadebeteende. Kunskapsspridning kan ske till exempel genom handledning och konsultationer."

För inte kan det väl vara så att det helt enkelt saknas intresse för att verkligen lösa problemet med god vård för självskadebeteende? Inte kan det väl vara så att de åtgärder som sätts in, görs för att stilla den myckna kritiken? Så cynisk orkar inte ens jag bli.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, specialistenhet, skl, socialdepartementet, nationella självskadeprojektet