Jag sitter och tittar på Sveriges Mästerkock och kommer på mig själv att undra om förklaringen till varför mat på TV blivit så populärt, helt enkelt är att det är mat man garanterat inte går upp i vikt av. Det blir reklampaus och tre gånger på fem minuter får jag tips på hur jag kan gå ner i vikt, motivera mig till att träna eller hålla mig hälsosam. Ett företag menar att jag ska äta deras bars om jag vill gå ner i vikt eller hålla vikten! När tv-programmet är slut går jag in på Aftonbladet.se - en av Sveriges mest besökta hemsidor - och räknar till tolv (12) olika artiklar eller annonser om hur jag kan tappa extrakilon, testa mitt BMI, rasa i vikt eller gå ner fyra kilo på två veckor. Räknar jag dessutom in notiserna om detox, fasta rumpor, dietrecept och andra närliggande ämnen närmar sig antalet sådana artiklar och annonser 20 stycken. Och det är bara på startsidan.
Det är ett sjukt samhälle vi lever i, jag kan inte se det på annat sätt. Hälften av alla män och nästan 40 procent av alla kvinnor i åldern 16–84 år är överviktiga
eller feta, men det betyder också att hälften av alla män och drygt 60 procent av alla kvinnor är normal- eller underviktiga. Bland barn är omkring 20 procent feta eller överviktiga, och alltså omkring 80 procent normal- eller underviktiga. Trots det förutsätts jag av samhället, reklamen och media vara överviktig. Eller nej förresten, jag förutsätts vara missnöjd med min kropp. Jag förutsätts vilja gå ner i vikt. Genom att vi ständigt bombarderas med budskap om bantning, kostreglering, fettförbränning, kolhydratsreducerad kontra fettmättad kost lär vi oss att mat är något vi måste bemästra. Var aldrig nöjd. Stå aldrig still.
Jag vill bara skrika högt. Trots att jag relativt väl kan se igenom vikthysterin gör den mig äcklad. Förbannad. Frustrerad. Jag kommer aldrig glömma de åren när telefonförsäljare försökte kränga bantningsmedel till mig samtidigt som jag låg inlagd på psyk på grund av min anorexi. De första gångerna stammade jag bara något vagt om att jag inte var intresserad, men den sista gången de ringde vågade ryta ifrån och levererade någon syrlig mening om att min läkare nog inte skulle uppskatta ett sådant tilltag.
Och lyssna nu, alla ni som förpestar media och min brevlåda med bantningstips: Hur konstigt det än kan låta så är jag nöjd med mig själv och med min kropp! Jag äter mat som gör mig stark och som får mig att må bra. Jag lyssnar på vad min kropp behöver, och ger den vad den ber om, oavsett om det är kolhydrater, fett eller proteiner. Förresten behöver jag snarast gå upp ett par kilo än ner, men det underhåller jag med mer vispgrädde i maten. Jag är nöjd med min kropp - låt mig få vara det, och låt mig få slippa era insinuanta påståenden och vikt, kost och träning. Jag är nöjd.
Det tragiska är bara att ätstörningarna är flest i den åldersgrupp där övervikten är minst och undervikten störst. Men vi förutsätts vara feta. Vi förutsätts vara missnöjda med våra kroppar. Vi förutsätts vilja gå ner i vikt. Vi förutsätts vilja banta. Kanske är det då inte så underligt att mat gör sån succé på tv - det är ju den enda mat vi vågar njuta av. Och kanske är det inte så underligt att så många bantningskurer spårar ur och leder till åratal av ätstörningsångest. Vi lever ju i ett ätstört samhälle.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, viktminskning, reklam, frustration, spam, dieter, kost, bantning
9 kommentarer:
Jag hatar träningshysterin också. Jätteofta när jag har varit hos läkaren för allt mellan depression till problem med ischias så har jag fått höra att jag borde träna mer. Men det här är någonting som läkarna bara kräker ur sig rutinmässigt. I början trodde jag på att jag behövde röra mig mer. Tills jag insåg, okej jag dansar tre gånger i veckan medverkar i skolans gympalektioner, gör fysisk träning varje morgon på teatern plus att jag promenerar minst en halvtimme om dagen. Kanske att det räcker. Men medan läkaren sa det hade jag genast dåligt samvete för att jag inte sysslade med bollsporter på fritiden.
Nu för tiden promenerar jag och simmar. Jag gör det regelbundet och jag blir så arg när jag läser på löpsedlarna med stora bokstäver "VI RÖR OSS FÖR LITE". Vilka vi? Ibland rör man sig alldeles lagom. Min mosters man berättade om en handikappidrottare som veckan innan han ställde upp i OS hade fått frågan av en läkare om han inte borde försöka börja träna. Han skrattade glatt åt detta samma dag som han tog OS guldet.
Det ÄR sjukt, visst är det det. Om man inte känt ett behov av att gå ner i vikt innan man sätter sig framför TV-skärmen så gör man det helt klart efteråt, då program efter program varvas med reklam om allt från viktnedgångspreparat till Special Kflingor och Zumbapass. ALLT handlar om att gå ner i vikt och "må fantastiskt", för det finns inget i världen som gör att du mår bättre än att gå ner i vikt. Uppenbarligen.
Och så frågar sig samhället varför människan mår så dåligt, och vad det är som driver främst unga tjejer till att förbise hälsa och prioritera trött och orkeslös undernärdhet. Det är tröttsamt att jag, som ligger på ett friskt och hälsosamt BMI idag, ska behöva få pikar om min vikt eftersom jag inte längre ligger på en vikt skadlig för min hälsa. Och det är absolut lika tröttsamt att värja sig mot dem, att gång på gång säga till sig själv att "det viktigaste är att du mår bra, och din kropp är faktiskt fantastisk som den är". Det ekar så ihåligt efter ett tag, även nu, när jag känner mig säker i mig själv. Det du gör är otroligt viktigt, forstätt skriva och reagera, jag är glad att jag hittade till din blogg.
Jag vet knappt vad jag ska skriva, det finns inga ord att ta till, i vilket fall inga som är barntillåtna. Det gör mig så förbannad att det är såhär. Och jag blir arg flera gånger per dag när jag möts av dessa annonser, tycken och tänkor. Vars enda syfte är att få mig att tvivla på mig själv. Att få mig att försöka vilja förändra mig själv. TROTS att jag är nöjd med hur jag är. Grrrr!
Super att du uppmärksammar detta och sätter ord på det!
Kram!
Jag gråter nästan, över hur förtvivlad jag blir...det är nästan omöjligt att bli frisk i ett samhälle som är så sjukt. Men det är som vi brukar säga, vi som är eller har varit sjuka, när man blir frisk blir man så mycket friskare än alla andra!
Jättefint skrivet!
Kram Sara
Anonym: Jag tror det mesta kan bli farligt när det går till överdrift. Träning, hälsa, kost och vikt har helt klart blivit hysteriskt. När det inte längre går att sålla mellan alla råd och rekommendationer är det i princip värdelösa, och skapar mer oreda än de löser.
Alexandra: Tack för en väldigt fin och givande kommentar. Jag kan bara hålla med dig, och är också glad att du hittat hit - särskilt om du fortsätter dela med dig av dina tankar. Det uppskattar jag jättemycket!
Johanna: Tack snälla! Och visst blir man arg!
Sara: Tack för din kommentar. Visst kan det kännas tröstlöst; man måste verkligen bygga upp sköldar mot omvärlden för att skydda sig mot den värsta propagandan. Men det går att klara sig igenom det!
Sjukt, ja absolut. Sjukt sjukt sjukt! Och det jag tänker på är att det gått så snabbt. Inte var det väl så mycket för bara 10 år sedan?
Senast i morgon tänkte att jag på att jag verkligen hatar samhällets fokus på vikt och utseende.
Jag brottas med mina sjuka tankar nästan varje dag och medias tjat om dieter och viktminskning gör det verkligen inte lättare!
Varför pratas det inte mer om hur komplext frågan är. Vi matas ständigt av hur vi bör vara. Flertalet lever inte upp till de sk idealen vilket gör att känslan av misslyckande lätt infinner sig. De fem åren jag var bullimiker höll jag vikten och tränade mycket.Kroppen tog rejält stryk. När jag fick kontakt med psykiatrin såg de inte hela människan bara psyket. Medicinerna gjorde att jag gick upp trettio kilo och jag klarade inte längre att träna. Jag önskar att hälsovården och samhället tog till sig hela människan. Idag där jag har så stor övervikt är jag mer nöjd än när jag var sk normalviktig. Ty jag såg mig själv ständigt fet trots att så var inte fallet. Jag önskar dig en skön vecka! Zinnia
detta var ju lite kul! jag skrev själv precis i min egen blogg ett inlägg ang vad jag tycker om att samhället är besatt av vikt speciellt övervikt! Visst förstår jag att det finns folk som vill gå ner i vikt pga hälsoskäll och så men de flest gör det ju bara för att ! varför lägger inte tv eller media överlag lika mkt energi på undervikt? tycker det börjar gå utför när det gäller "viktproblem"! och mycket har nog med vad media skriver, reklamer och även vad de mäännisokr vi kallar förebilder säger och gör (alltså kändisarna dels)!
säger bara blä till samhällets bessathet i vikt!
Skicka en kommentar